Pumpkin, ashole?

Något jag tycker är hysteriskt roligt är folks smeknamn på sina älskade. Se bara Katrin Schulmans systers smeknamn på sin grabb, Skrutt. Skrutt! Det är hysteriskt roligt! Mer roliga är Hjärtat, Sötnos och Älskling. Hjärtat får mig att tänka på en röd, blodfylld kroppsdel. Sötnos får mig att må illa och Älskling låter som ett förkläde för att man egentligen är pissed off och inte har lust att säga Jävla Idiot, utan väljer istället det lite mer rumsvänliga ordet, Älskling. Smeknamn på sin käraste brukar oftast vara något kort, sött och rosa. Jag gillar inte kort, sött och rosa. Skulle jag namnge min framtida lover skulle han fått välja mellan:

Hingsten, Pumpkin, Bamse, Oh Baby booooy, Ashole, Pancake with sugar and strawberrys eller kort och gott: Leffe.

Leffe funkar på alla. Till och med min mormor passar som Leffe. Leffe är kort, sött och rosa, men på ett manligt och tufft sätt. Jag gillar Leffe. Min nästa katt ska heta Leffe, såvida min framtida pojkvän inte väljer det smeknamnet.

Vad kallar du din pojk/flickvän? 

Where the fuck are you guys?!

Hur kommer det sig att det alltid är de snyggaste killarna som är de tråkigaste (läs pain in the ass) ?! Verkligen. Kan någon svara på det? NÅGON?!

Och, om du svarar på det kanske du också har svaret på vart det finns killar som BÅDE är snygga och intressanta, ja, till och med trevliga? Vart? VART?!

(Ursäkta tonen av desperation i detta inlägg.)

 

Johnny Depp är en handsome motha fucker. Men är även han en tråkig jävel? Om inte, befinner sig de trevliga good looking guysen i Hollywood? På bioduken? Where, man, Where?!

Like that time in eeh… yeah, now.

Just nu sitter jag och är nervös. Jag är en nervös människa. Är det inte nervositet över något jag ska göra, som idag innan fotningen då hjärtat kändes som om det skulle hoppa ut ur sin rätta plats och detta trots att jag faktiskt känner människan jag skulle fota, så är det över någon dum räkning som inte blivit inbetalad i tid eller över att bussen ska köra ner i diket. Det sistnämnda hoppas jag dock på att få slippa oroa mig över så ofta snart.

Det jag är nervös över idag är lägenheten. Allt är klaffat och klart, jag har råd och vet hur jag klarar mig själv (har ju faktiskt bott ensam i tre-fyra år…) och möbler finns att tillgå. Dessutom har jag en hel inredningshöra ute i förådet, men, det är inte det jag är nervös över. Jag är nervös över att jag inte ska få den. Att jag på måndag går och kikar på den och får ”Nej, du är inte den jag letar efter som ska ta över min lägenhet… sorry” rätt upp i ansiktet. Förmodligen kommer jag störtgrina och ge upp lägenhetssökandet i några dagar då, vältra mig i choklad och sorgliga filmer. Men, sanningen är den, att det här verkar för bra för att vara sant. Ynka 2500 (plus el), runt 40kvm och inflyttning fösta juli. Det är som en dröm. En dröm som för tillfället känns jäkligt långt bort.

Det faktum att jag inte ens sett lägenheten ännu är något som många kanske skulle tycka vore konstigt, i och med min oroa att inte få den. Men så länge den har väggar, tak, golv, en fungerande toalett och kök så är jag nöjd. Sen om väggarna är spygröna skiter jag i. Det finns tyger och snygga tavlor, och jag älskar att greja. Hur som helst så hoppas jag verkligen att jag får den, och får jag den så lovar jag att jag ska.. eh. ja, säg npgot vettigt så gör jag det.

PErfekt skulle ju vara om hela lägenheten är neutral (så man kan greja själv), har balkong och badkar och snälla grannar som inte klagar om man råkar ha fest någon gång i månaden. Det vore super. Men jag hoppas inte. Jag hoppas bara på att jag faktiskt får den. Hoppas hoppas hoppas hoppas….

Olycksdag…?

Tss, in my ass! Fredagen den trettonde är härmed en jävla lyckodag. Saker har flytit på hur bra som helst. Förutom att ha fått tag på en lägenhet (1:a, runt 40kvm och under 3000 papp i månaden), ska kika på den på måndag, så gick mitt livs första fotojobb helt jäkla otroligt bra. Sandra fick agera personlig assistent, och Bella var amazing i sin balklänning och håret. Många bra foton, helt enkelt! Dessutom så kom jag på förut, att skit samma om jag är ledsen över en kille. Det finns så jäkla mycket annat att glädjas åt. Mest, att jag har den underbaraste vännen någon någonsin kan önska sig. Sandra, du betyder allt. Du är min sten. Mitt allt. Och idag tog även Nicole studenten, en tjej som växer mer och mer för varje dag jag känner henne och som blivit en nära vän på väldigt kort tid. Så imorgon blir det hennes dag, jag hänger på som fotograf och Sandra blir frisör.  Så, i det stora hela är livet jäkligt perfekt nu.

Jävla.. vad kallas det? Kärl… hat?

Andra gånger har jag vetat att vi kommer stöta på varandra och att vi då inte kommer kunna hålla oss ifrån varandra, så har det alltid varit och det går inte att komma undan, fastän man kanske egentligen vill. Dragningskraft kanske det kallas? Eller attraktion? Eller själsfrände?

Hur som helst, det var då. Och jag har aldrig riktigt mått dåligt över det eftersom jag alltid vetat att vi kommer prata igen. Men nu är jag fan ledsen. Över en jäkla idiot. Såpass ledsen att jag inte funkar som jag ska. Istället går jag omkring och ser arg ut, sträckläser sorgliga romaner och kollar på sorgliga filmer. Hela jag är bara sorglig för tillfället.