Den här låten måste vara en av de bästa någonsin. Självklart med en av favoriterna, Anna Ternheim.
Det speciella med Anna’s musik är att man alltid kan lyssna på den, oavsett sinnesstämning. Jag blir både glad och ledsen av hennes låter. Sen att hon är finare än finast gör ju inte saken värre ;)
Jag måste komma ihåg att lämna tillbaka böcker imorgon och att gå till skatteverket. Måste måste måste.
Alltså, jag vet att det har varit väldigt… deppigt här i bloggen nu ett tag. Det är helt enkelt för att det är en sån period just nu. ALlt känns bara ganska onödigt och egentligen har jag ingen större lust med något. Tänker en massa på saker som hänt, både nu det senaste och förr.
Och förut, när jag Sandra och Johan skojade påväg till Jysk ves Sandra ”Också ser man den idioten också, *******.” Jag kikade bakåt och där står han. Han som gjorde två år av mitt liv till ett helvete och som finns kvar i tankarna än idag. Han tittar på mig och jag kan inte läsa honom. Han ser arg ut, men ledsen. Jag tIttar snabbt bort och går in i affären.
Och trots att det var så många år sen så känns det precis likadant när han tittar på mig. Ena delen av mig blir varm, glad och pirrig. Vill springa till honom, krama honom och säga att vi glömmer allt det där som hände. Den andra delen vill springa och gömma sig. Blir rädd och förbannad på samma gång och vill skrika ut all ångest på honom och få honom att fatta vad han gjort.
Men han är en sån människa som aldrig kommer erkänna. Han är en sån människa som är alldeles för stolt för att inse att saker han gjort är fel.
Det irriterar mig att jag fortfarande reagerar på det där sättet. Och att han fortfarande finns med i mina tankar. Att jag fortfarande blir rädd när jag ser honom ute på krogen och att jag fortfarande ser till så att han inte följer efter mig påväg hem. Samtidigt som jag blir varm av att se honom. Vill se hans näsa rycka sådär som den gjorde och prata bort nätterna med honom. Det stör mig något så otroligt för jag vill inget annat än att lägga allt det där bakom mig.
Okej, jag tänker inte lika mycket på det som förr. Ibland påminns jag och då kommer allting upp. Annars så är det som om allt det där har hänt någon annan och inte mig. Så det går framåt. I ett år behövde jag höra hans röst trots att den fick mig att rysa av rädsla. Efter det behövde jag se honom nån gång ibland för att känna att jag fortfarande levde. Och nu, nu vill jag mest bara att han ska hålla sig undan. Så långt bort som möjligt, så jag slipper allt det som var.
Skrev en novell om allt det där som vann pris i skolan. Kanske lägger upp den här någon gång, den är faktiskt det enda jag är stolt över att ha skrivit.
Han kanske förstörde mig, men han fick mig också att växa – så jag kan inte hata honom. Jag tycker bara synd om honom, som är en så låg människa att han måste förstöra andras liv för att vara nöjd med sitt eget.
Ringde precis till han, ni vet han som det var finito med, och bad om ursäkt fastän jag inte har ett skit att be om ursäkt för. Sa att det kändes drastiskt att vi inte skulle prata alls, att vi iaf kunde hälsa på varandra. Samtalet löd ungefär såhär:
- ****
- Hej, det är Mia.
- …..
- Stör jag?
- Eh… vad är det?
- Jag tänkte bara be om ursäkt.
- För vad?
- För att det blev som det blev förra gången, och för att det känns jäkligt drastiskt att vi inte ens ska kunna hälsa på varandra.
- Jo…
- Mmm… Eller?
- Jo, men vi kan väl hälsa på varandra.
- Okej, bra. Hur är det?
- Eh… …. (låååång tystnad)
- Du vill inte prata överhuvudtaget va?
- Nej.
- Okej, men då känns ju en ursäkt lite dumt också. Jaja, du får väl ha det bra…
- Hej då.
- Sköt om dig. (slänger på luren)
Fan fan fan fan. Varför ska jag ringa för? Okej, man får se det på det positiva sättet. Jag ringde och bad om ursäkt fast det i själva verket borde vara han (skulle jag berätta allt han sagt/gjort så skulle ni förstå varför) och att han beter sig som en treåring i telefonen bevisar ju bara en än gång vad han är för människa. Liten, löjlig, och inte ett dugg värd att lägga energi på. Så, detta får bli det absoluta strecket i den här… ja, vad det nu är. Nu fattar till och med jag att det från början var en jävligt dålig idé. Och trots allt är jag inte ens arg. Bara besviken. För jag har hoppats och önskat att han ska bli bättre. Men det är omöjligt. Han kommer aldrig någonsin bli en människa som respekterar medmänniskor. Han kommer alltid ha sig själv i centrum. Och en sån människa klarar man sig jävligt bra utan.
This chapter is done, and i will never read this book again.
Två saker har redan förstört den här dagen.
1. Det går inte att föra över hyran vilket betyder att jag måste till banken och köa. morr.
2. Det går inte att skaffa elegitimation så det betyder att jag måste köa ännu mer på banken… dubbelmorr.
finns det nåt jag inte gillar så är det banker. Det luktar illa, är alltid stressigt och de som hjälper en är alltid besserwissiga. Förutom en, men hon jobbar på en annan avdelning nu förtiden. Jag hatar verkligen att gå till banken. Usch usch usch. Men! Efter banken ska jag dra hem till Sandra med mina cupcakes och ta en fika, men fick inte stanna förlänge för att hon och Johan skulle ha ”alonetime”. Jäkla par. Någongång ska jag också kunna säga sådär till de som nu säger så till mig.
Är det egentligen konstigt att man vet att man kommer bli otroligt ensam när man flyttar? Folk säger att man har dem men egentligen, nej, det har man inte. För på vardagskvällarna och helgerna så har man ingen, för då sitter alla parkompisar och myser med respektive. Och själv sitter man där just… själv. Måste skaffa lite fler singelkompisar. Iaf en eller två.
