Ringde precis till han, ni vet han som det var finito med, och bad om ursäkt fastän jag inte har ett skit att be om ursäkt för. Sa att det kändes drastiskt att vi inte skulle prata alls, att vi iaf kunde hälsa på varandra. Samtalet löd ungefär såhär:

- ****

- Hej, det är Mia.

- …..

- Stör jag?

- Eh… vad är det?

- Jag tänkte bara be om ursäkt.

- För vad?

- För att det blev som det blev förra gången, och för att det känns jäkligt drastiskt att vi inte ens ska kunna hälsa på varandra.

- Jo…

- Mmm… Eller?

- Jo, men vi kan väl hälsa på varandra.

- Okej, bra. Hur är det?

- Eh… …. (låååång tystnad)

- Du vill inte prata överhuvudtaget va?

- Nej.

- Okej, men då känns ju en ursäkt lite dumt också. Jaja, du får väl ha det bra…

- Hej då.

- Sköt om dig. (slänger på luren)

Fan fan fan fan. Varför ska jag ringa för? Okej, man får se det på det positiva sättet. Jag ringde och bad om ursäkt fast det i själva verket borde vara han (skulle jag berätta allt han sagt/gjort så skulle ni förstå varför) och att han beter sig som en treåring i telefonen bevisar ju bara en än gång vad han är för människa. Liten, löjlig, och inte ett dugg värd att lägga energi på. Så, detta får bli det absoluta strecket i den här… ja, vad det nu är. Nu fattar till och med jag att det från början var en jävligt dålig idé. Och trots allt är jag inte ens arg. Bara besviken. För jag har hoppats och önskat att han ska bli bättre. Men det är omöjligt. Han kommer aldrig någonsin bli en människa som respekterar medmänniskor. Han kommer alltid ha sig själv i centrum. Och en sån människa klarar man sig jävligt bra utan.

This chapter is done, and i will never read this book again.