Skrev lite igår om att jag är nere just nu. Och fy fan för det.
Speciellt när man inte ens själv förstår varför man är det. Det finns liksom inga som helst anledningar eller händelser som gör att jag bör vara det… jag bara är det. Lyssnar på Britta Persson och känner för att gråta, det är jag i ett nötskal nu för tiden. Och verkligen, det finns inte en endaste liten anledning till det.
Fast har försökt komma på anledningar. Men det finns inga. Jag har det hur bra som helst nu egentligen. Kanske är hösten? Men jag älskar ju höst och allt som har med det att göra. Nu kan man få ha tända ljus och extra tjocka tröjor och höja elementen och allt sånt där. Och jag har både familj och vänner. Allt borde kännas på topp nu. Men det gör det inte. Det känns ganska meningslöst alltihop, som om man går men istället för att komma framåt så gräver man bara ett hål under sig som bara blir djupare och djupare ju mer man går. Egentligen är det bara Britta Persson som förstår. Hon och hennes underbara röst.
Så nu har jag bestämt mig, det måste handla om inställning. Om jag somnar ikväll med tanken om att det kommer kännas likadant imorgon så kommer det också bli så. Därför tänker jag vara glad imorgon. Glad och uppåt och positiv och alltsåntdär som jag borde vara. Så imorgon ska jag vara allt det där. Imorgon är det slut på den här downperioden. Och är det inte det tänker jag gräva ner mig tills den är det. Sådetså.
