Britta Persson är den enda som förstår

Skrev lite igår om att jag är nere just nu. Och fy fan för det.

Speciellt när man inte ens själv förstår varför man är det. Det finns liksom inga som helst anledningar eller händelser som gör att jag bör vara det… jag bara är det. Lyssnar på Britta Persson och känner för att gråta, det är jag i ett nötskal nu för tiden. Och verkligen, det finns inte en endaste liten anledning till det.

Fast har försökt komma på anledningar. Men det finns inga. Jag har det hur bra som helst nu egentligen. Kanske är hösten? Men jag älskar ju höst och allt som har med det att göra. Nu kan man få ha tända ljus och extra tjocka tröjor och höja elementen och allt sånt där. Och jag har både familj och vänner. Allt borde kännas på topp nu. Men det gör det inte. Det känns ganska meningslöst alltihop, som om man går men istället för att komma framåt så gräver man bara ett hål under sig som bara blir djupare och djupare ju mer man går. Egentligen är det bara Britta Persson som förstår. Hon och hennes underbara röst.

Så nu har jag bestämt mig, det måste handla om inställning. Om jag somnar ikväll med tanken om att det kommer kännas likadant imorgon så kommer det också bli så. Därför tänker jag vara glad imorgon. Glad och uppåt och positiv och alltsåntdär som jag borde vara. Så imorgon ska jag vara allt det där. Imorgon är det slut på den här downperioden. Och är det inte det tänker jag gräva ner mig tills den är det. Sådetså.

My sweethearts.

I min förra blogg så skrev jag ett inlägg om mina röda, fina skor (Du hittar det här.) Shoholic som man är så ja… det tog sisådär en-två månader att slänga dem, men, nu är det gjort. De ligger längst ner bland matrseter och papper och gråter, mina älskade, underbara skor. Och ingen kan trösta dem. Inte ens jag. Suck.

På tal om ensamhet.

Idag är en äckeldag. Eller, iaf nu på kvällen. Känner att det enda som lockar är en dusch. Och kanske lite sällskap i form av… ja, en människa. Helst en levande med fungerande blodcirkulation, hjärta och hjärna, men uppstoppade går bra i nödfall, om denne är i bomull.

Sitter på jobbet och fick en släng av blandad deprission och frustration. Kanske beror det på dagens psykologilektion som handlade om livskriser, kanske beror det att jag inte fått något socker, eller så beror det på att jag känner mig ensam (läs utan sällskap av manlig varelse)

Och det värsta av allt är att det inte går att göra något åt denna ensamhet. Anledningen till det är för att jag helt enkelt glömt av hur man gör. Hur pratar man med killar? Hur närmar man sig dom? Detta är bara något jag för tillfället klarar av i onyktert (läs minnesblackout) tillstånd. Är det i nyktert tillstånd går allt åt helvete redan innan jag hunnit säga ”Jag är en reko tjej, jag lovar!”. Sorgligt, jag vet.

Förr va jag expert på att prata med det motsatta könet. Nu för tiden funkar det endast om de antingen är någon väns bror, har flickvän eller är bögar. Jäkligt bittert.

This is it for now

Som ni säkert förstår så orkar jag inte skriva. Så fort jag försöker så kommer det bara ut en massa skit. Meningslöst dravel som ingen vill läsa. Jag kan inte ens skriva om vad jag tyckte om The Happening, för jag vet inte… Allting glömdes av efter eftertexterna och det enda jag kan tänka på är all skit runt omkring och inte ens det har jag lust att skriva om. Jag har ingen lust att vräka ur mig om hur jag blivit utnyttjad, om hur jag inte kan och inte får umgås med en vän, om hur den jag trodde var min vän är obskrivligt jävlig och om hur mycket jag hatar den människan just nu och om hur jävla dum jag själv är som reagerar på allt detta på helt fel sätt. Jag har ingen lust att skriva hur mycket jag hatar vissa och om hur jag ligger sömnlös om nätterna. Om att jag mest bara gråter när jag är ensam och om hur min vän inte ens vill lämna mig ensam.  Har ingen ork till att skriva om allt. Inte ens någon ork till att ta mig upp ur sängen, men jag gör det ändå. Orkar inte skriva om allting som far runt i huvudet just nu. Så jag tänker istället. Och låter bloggen vara orörd tills det känns bättre och tills det, hur det nu ska gå till, ska reda ut sig. Tills jag får tillräckligt med självrespekt så att jag fattar.

Sandra. Du är mitt allt. Tack.

I am not a smart person, but I’m off

Okej, jag erkänner. Jag mår egentligen inte alls särskilt bra just nu. Är alldeles för mycket på en och samma gång. Människor runt omkring som mår dåligt och ja… mig själv. Så att supa skallen i bitar är kanske inte ens så bra idé, men det är precis vad jag ska göra ikväll. Dricka tills jag är så gott som medvetslös.

Dessutom så blev jag väckt av mr X som trodde att jag förstört mellan han och hans ”tjej”. Och detta trots att jag inte ens vet vad hon heter. Tyckte det var skrattretande. Sen att han inte kom och hämtade sig förbannade gubbmössa som han lovade gjorde mig ännu mer pissed off. Men, någon dag väldigt snart, kommer all min ilska gå ut över den där gubbmössan. Den ska få lida (I hans ställe).

(Vart har min matlust tagit vägen? Försvinner den ihop med glädjen? Måste äta något…)

Im all alone

Det är bara att… face it. Jag är ensam. En ensam jävel. Och det blir så jävla uppenbart när man bara umgås med par. När de gosar sitter man och tittar sig omkring och undrar om man kanske skulle hångla upp en kudde. Är en sån där tid nu.. en sån där tid då jag känner mig ensammast i världen. Ensam, ensammare, Mia.

Lovefools

Har kommit in i en sån där period då jag har lust att sätta fingrarna i halsen så fort jag ser, eller hör talas om alla dessa jäkla kärlekspar, sommarflirtar och kärleksblablabla. Jag vill inte höra om hur jäkla underbart livet känns bara för att man funnit någon.

Istället lär jag mig att klara mig själv. Med andra ord så kommer jag bli en bitter människa som sitter i sin urläckra lägenhet och gullar med en hamster och klunkar vitt vin direkt ur flaskan. Ingen kärlek här inte! Inte ens lite oskyldigt flirtande. No sir! Varför? För att jag tröttnat. Tröttnat på att bli besviken hela tiden. En hamster och vitt vin funkar fin fint för mig.

Så skulle du vara en av de där nyförälskade lovefools’en, här är fakta:

Jag vill inte veta. Jag kommer hålla för öronen och sjunga ”Bä bä vita lamm” så fort du ens yppar något om dessa underbara känslor. Bara så du vet.

 

Sådetså.

 

(Sen är jag lite bitter över ekonomin också. Och att jag inte kommer kunna åka runt på festivaler så som det var planerat… Sånt suger.)

Jävla.. vad kallas det? Kärl… hat?

Andra gånger har jag vetat att vi kommer stöta på varandra och att vi då inte kommer kunna hålla oss ifrån varandra, så har det alltid varit och det går inte att komma undan, fastän man kanske egentligen vill. Dragningskraft kanske det kallas? Eller attraktion? Eller själsfrände?

Hur som helst, det var då. Och jag har aldrig riktigt mått dåligt över det eftersom jag alltid vetat att vi kommer prata igen. Men nu är jag fan ledsen. Över en jäkla idiot. Såpass ledsen att jag inte funkar som jag ska. Istället går jag omkring och ser arg ut, sträckläser sorgliga romaner och kollar på sorgliga filmer. Hela jag är bara sorglig för tillfället.

Sälj dina känslor och minnen på Ebay

Jag är rädd för att jag kommit in i en sån där period. En sån där period då ingenting känns riktigt bra, utan mest jobbigt och tidskrävande. Detta gjorde att jag bröt min hälsosamma grej med choklad, små knäckemackor med philadelpiaost framför ”Sunes sommar” förut.

Det gjorde också så att jag ringde till, vad jag nu ska kalla honom, och bröt allt. För alltid. I en evighet. Hela historien med honom är ganska roande… Det är konstigt hur två personer kan vara så attraherade och dragna till varandra men inte stå ut med en sekund i varandras närhet. Vi bara bråkar, gör varandra illa och förstör. Och när vi är ifrån varandra så längtar, saknar och trånar vi. Båda två. Fan. Det är sånt här som borde utrotas. Personer som är och beter sig som honom, och att jag, av någon anledning, inte kan vara utan honom. Han är ju en idiot. En underbar sådan. Men det får vara nog nu. Jag kommer gråta och vilja och hata och älska och allting på samma gång flera gånger men. Det är slut nu. Finito.

Den här dagen kommer gå åt till att läsa och försöka komma undan tankarna. För det här, det här är en jävla fittdag.

Vemodigt

Idag är en smärre vemodig dag. Sanningen är att jag inte har lust med någonting. Tog en cykeltur när till båten, doppade tån i sjön och åkte hem. Det hela tog mindre än en halvtimme. Jag hade planerat en cykeltur på en timme. Så, jag skyller på motvind.

Det enda som finns i tankarna är hur allt skulle kunnat vara och kanske kan bli. Vad man gör rätt och vad man gör fel och om det finns en väg därimellan.

Också lyssnar jag på Cornelius.

Ett löfte

ett löfte till mig själv: Drick aldrig så mycket som jag gjorde igår/inatt. Förutom att jag inte kommer ihåg ett piss så gjorde jag tydligen en jävligt dum grej. Inget jag är stolt över och inget som jag kommer ta upp, någonsin. Hur som helst, aldrig bli så jävla packad igen. Det är lite knäppt hur man kan ha minnesluckor som täcker en hel jäkla natt. Vi hade tydligen varit på efterfest också, inget jag kommer ihåg. Dessutom hade jag pratat med en tysk inne på Majos, vilket inte heller finns med i minnet. Och! Jag hade lagat mat i morses och skurit mig i tummen. Bevis på att för mycket sprit aldrig är bra.

Något jag dock kommer ihåg, som även var jäkligt roligt, var att vi lekte ordleken påväg till krogen. Ni vet, när man säger ett ord och den andra ska säga ett ord på den bokstav det första ordet slutade på. Vet ni vilken jag menar? Hur som helst så fick jag bokstaven H, och flamsade till med ordet ”Hora”. Varav J vänder sig om och säger: ”Var det nån som sa mitt namn?” Helt hysteriskt roligt, om du frågar mig.

Men, verkligen. Inte bli så full igen. Inte göra så jäkla dumma grejer. Självrespekt finns det något som heter, och det har man verkligen inte om man är så full att man knappt kan prata rent.

Shit

Jag är så jävla blåst. det är sorlgligt. men! i morgon, förhoppningsvis, har jag glömt allt.

Några minuter senare.

Vistt är det hemskt när man vaknar upp och inser att det man gjort är helt fel? Det är hemskt, och man vet inte riktigt vad man ska göra.

Det här med att vänta

Finns det någonting som jag verkligen avskyr så är det att vänta. Vänta på bussar, människor, beställningar, mat… you name it. Lite för att jag av naturen är en mycket otålig människa. Nu väntar jag på att Sandra ska sluta jobba så vi kan gå till systemet, ta en fika och fixa studentpresent till Nicole. Dessutom väntar jag på att M ska komma hem så jag kan cykla till andra sidan stan, hämta ett par skor och sedan droppa av dom hos ägaren som bor i huset mittemot, sedan cykla tillbaka in till staden och vänta på buss. Den här torsdagen är alltså en väntdag. Och vad ska man göra då?

Jag har redan följt med mamma för att handla, såg till att hon fyllde halva korgen med grönsaker och frukt och sedan fick hon fylla resten av korgen med vad hon ville. Det blev kött, vilket inte är mig emot. You cant spell meat without eat, så att säga. Sedan har jag hämtat ut tre par skor och håller för tillfället på att gå in ett par. De är vita och skitsnygga, med sju cm klack. Mamma skrek att jag inte bara skulle gå in dom, utan även lära mig att gå i dom. Tss, jag är the king på att gå i högklackat!

Så, vad ska jag göra nu? Sitta i skolan och vänta? Inget roligt alls, så jag behöver vänttips. Bring it on!

 

Sjung om studenten

Jävla studenter. För er som inte vet det så finns det något jag ogillar väldigt mycket, och det är just studenter. Detta baseras enbart på svartsjuka.

De springer runt, fulla och glada, tror att de kan göra allting och att de har hela världen framför sig. Fuck it! De har bara en jäkla massa bakfylla, arbetslöshet och pengabrist framför sig.

Anledningen till att jag inte gillar studenter baseras på, precis som jag sa, svartsjuka. Därför att jag själv aldrig kommer att få vara full och odräglig med en studentmössa och sjunga om studentens lyckliga dagar. Det suger, stenhårt.

Men, det finns så mycket mer som gör att jag inte alls är särskilt förtjust i studenter. Som att de får bussarna att bli tio minuter försenade, att de går och lägger sig när jag går upp, att de där jäkla studentsångerna är så ‘90 så att det nästan är sorgligt och att de dessutom ligger utspridda i busskurer, trädgårdar och utanför skolan för att sova ruset av sig. De har helt enkelt ingen hyffs alls.

Så till alla er studenter där ute, sjung om de lyckliga dagarna medans de håller på, för snart vill ni skjuta er själva i huvudet när ni inser hur ni håller på och skändar vår vackra befolkning och natur.

 

Som tur är finns det vissa varningar uppsatta så att man vet var dessa djur håller hus.

Det här med kaffe

Det är livsfarligt med kaffe. Inte bara är det gott (med 70% mjölk såklart) utan dessutom så är det uppiggande. Något man kan tycka är väldigt bra, då man är trött. Och klockan är tidigt. Inte sju på kvällen. Då är det fan inget vidare bra att slänga i sig tre koppar kaffe bara för att ha något att göra. Men kaffe är även farligt på flera andra sätt.

Det är koffein i som jag hört är dåligt att inta i för stora doser. Dessutom så får man en väldigt trevlig mage efteråt. Detta kräver, nio fall av tio, ett toalettbesök efteråt. Vilket kan vara trevligt och sådär avslappnande, om man inte fick ont i magen av kaffehelvetet.

Vad jag försöker säga är att kaffe inte är bra. Te är bättre. Speciellt grönt som smakar asiatiskt.

Det är synd att kaffe är gott och beroendeframkallande. Nu kanske detta var ett ganska meningslöst inlägg, men det jag vill få fram är att om ni inte dricker kaffe, börja inte. Kaffe gör en inte vuxnare, bara en mer flitig toalettbesökare.