Britta Persson är den enda som förstår

Skrev lite igår om att jag är nere just nu. Och fy fan för det.

Speciellt när man inte ens själv förstår varför man är det. Det finns liksom inga som helst anledningar eller händelser som gör att jag bör vara det… jag bara är det. Lyssnar på Britta Persson och känner för att gråta, det är jag i ett nötskal nu för tiden. Och verkligen, det finns inte en endaste liten anledning till det.

Fast har försökt komma på anledningar. Men det finns inga. Jag har det hur bra som helst nu egentligen. Kanske är hösten? Men jag älskar ju höst och allt som har med det att göra. Nu kan man få ha tända ljus och extra tjocka tröjor och höja elementen och allt sånt där. Och jag har både familj och vänner. Allt borde kännas på topp nu. Men det gör det inte. Det känns ganska meningslöst alltihop, som om man går men istället för att komma framåt så gräver man bara ett hål under sig som bara blir djupare och djupare ju mer man går. Egentligen är det bara Britta Persson som förstår. Hon och hennes underbara röst.

Så nu har jag bestämt mig, det måste handla om inställning. Om jag somnar ikväll med tanken om att det kommer kännas likadant imorgon så kommer det också bli så. Därför tänker jag vara glad imorgon. Glad och uppåt och positiv och alltsåntdär som jag borde vara. Så imorgon ska jag vara allt det där. Imorgon är det slut på den här downperioden. Och är det inte det tänker jag gräva ner mig tills den är det. Sådetså.

My sweethearts.

I min förra blogg så skrev jag ett inlägg om mina röda, fina skor (Du hittar det här.) Shoholic som man är så ja… det tog sisådär en-två månader att slänga dem, men, nu är det gjort. De ligger längst ner bland matrseter och papper och gråter, mina älskade, underbara skor. Och ingen kan trösta dem. Inte ens jag. Suck.

På tal om ensamhet.

Idag är en äckeldag. Eller, iaf nu på kvällen. Känner att det enda som lockar är en dusch. Och kanske lite sällskap i form av… ja, en människa. Helst en levande med fungerande blodcirkulation, hjärta och hjärna, men uppstoppade går bra i nödfall, om denne är i bomull.

Sitter på jobbet och fick en släng av blandad deprission och frustration. Kanske beror det på dagens psykologilektion som handlade om livskriser, kanske beror det att jag inte fått något socker, eller så beror det på att jag känner mig ensam (läs utan sällskap av manlig varelse)

Och det värsta av allt är att det inte går att göra något åt denna ensamhet. Anledningen till det är för att jag helt enkelt glömt av hur man gör. Hur pratar man med killar? Hur närmar man sig dom? Detta är bara något jag för tillfället klarar av i onyktert (läs minnesblackout) tillstånd. Är det i nyktert tillstånd går allt åt helvete redan innan jag hunnit säga ”Jag är en reko tjej, jag lovar!”. Sorgligt, jag vet.

Förr va jag expert på att prata med det motsatta könet. Nu för tiden funkar det endast om de antingen är någon väns bror, har flickvän eller är bögar. Jäkligt bittert.

This is it for now

Som ni säkert förstår så orkar jag inte skriva. Så fort jag försöker så kommer det bara ut en massa skit. Meningslöst dravel som ingen vill läsa. Jag kan inte ens skriva om vad jag tyckte om The Happening, för jag vet inte… Allting glömdes av efter eftertexterna och det enda jag kan tänka på är all skit runt omkring och inte ens det har jag lust att skriva om. Jag har ingen lust att vräka ur mig om hur jag blivit utnyttjad, om hur jag inte kan och inte får umgås med en vän, om hur den jag trodde var min vän är obskrivligt jävlig och om hur mycket jag hatar den människan just nu och om hur jävla dum jag själv är som reagerar på allt detta på helt fel sätt. Jag har ingen lust att skriva hur mycket jag hatar vissa och om hur jag ligger sömnlös om nätterna. Om att jag mest bara gråter när jag är ensam och om hur min vän inte ens vill lämna mig ensam.  Har ingen ork till att skriva om allt. Inte ens någon ork till att ta mig upp ur sängen, men jag gör det ändå. Orkar inte skriva om allting som far runt i huvudet just nu. Så jag tänker istället. Och låter bloggen vara orörd tills det känns bättre och tills det, hur det nu ska gå till, ska reda ut sig. Tills jag får tillräckligt med självrespekt så att jag fattar.

Sandra. Du är mitt allt. Tack.

I am not a smart person, but I’m off

Okej, jag erkänner. Jag mår egentligen inte alls särskilt bra just nu. Är alldeles för mycket på en och samma gång. Människor runt omkring som mår dåligt och ja… mig själv. Så att supa skallen i bitar är kanske inte ens så bra idé, men det är precis vad jag ska göra ikväll. Dricka tills jag är så gott som medvetslös.

Dessutom så blev jag väckt av mr X som trodde att jag förstört mellan han och hans ”tjej”. Och detta trots att jag inte ens vet vad hon heter. Tyckte det var skrattretande. Sen att han inte kom och hämtade sig förbannade gubbmössa som han lovade gjorde mig ännu mer pissed off. Men, någon dag väldigt snart, kommer all min ilska gå ut över den där gubbmössan. Den ska få lida (I hans ställe).

(Vart har min matlust tagit vägen? Försvinner den ihop med glädjen? Måste äta något…)

Im all alone

Det är bara att… face it. Jag är ensam. En ensam jävel. Och det blir så jävla uppenbart när man bara umgås med par. När de gosar sitter man och tittar sig omkring och undrar om man kanske skulle hångla upp en kudde. Är en sån där tid nu.. en sån där tid då jag känner mig ensammast i världen. Ensam, ensammare, Mia.

Lovefools

Har kommit in i en sån där period då jag har lust att sätta fingrarna i halsen så fort jag ser, eller hör talas om alla dessa jäkla kärlekspar, sommarflirtar och kärleksblablabla. Jag vill inte höra om hur jäkla underbart livet känns bara för att man funnit någon.

Istället lär jag mig att klara mig själv. Med andra ord så kommer jag bli en bitter människa som sitter i sin urläckra lägenhet och gullar med en hamster och klunkar vitt vin direkt ur flaskan. Ingen kärlek här inte! Inte ens lite oskyldigt flirtande. No sir! Varför? För att jag tröttnat. Tröttnat på att bli besviken hela tiden. En hamster och vitt vin funkar fin fint för mig.

Så skulle du vara en av de där nyförälskade lovefools’en, här är fakta:

Jag vill inte veta. Jag kommer hålla för öronen och sjunga ”Bä bä vita lamm” så fort du ens yppar något om dessa underbara känslor. Bara så du vet.

 

Sådetså.

 

(Sen är jag lite bitter över ekonomin också. Och att jag inte kommer kunna åka runt på festivaler så som det var planerat… Sånt suger.)

Jävla.. vad kallas det? Kärl… hat?

Andra gånger har jag vetat att vi kommer stöta på varandra och att vi då inte kommer kunna hålla oss ifrån varandra, så har det alltid varit och det går inte att komma undan, fastän man kanske egentligen vill. Dragningskraft kanske det kallas? Eller attraktion? Eller själsfrände?

Hur som helst, det var då. Och jag har aldrig riktigt mått dåligt över det eftersom jag alltid vetat att vi kommer prata igen. Men nu är jag fan ledsen. Över en jäkla idiot. Såpass ledsen att jag inte funkar som jag ska. Istället går jag omkring och ser arg ut, sträckläser sorgliga romaner och kollar på sorgliga filmer. Hela jag är bara sorglig för tillfället.

Sälj dina känslor och minnen på Ebay

Jag är rädd för att jag kommit in i en sån där period. En sån där period då ingenting känns riktigt bra, utan mest jobbigt och tidskrävande. Detta gjorde att jag bröt min hälsosamma grej med choklad, små knäckemackor med philadelpiaost framför ”Sunes sommar” förut.

Det gjorde också så att jag ringde till, vad jag nu ska kalla honom, och bröt allt. För alltid. I en evighet. Hela historien med honom är ganska roande… Det är konstigt hur två personer kan vara så attraherade och dragna till varandra men inte stå ut med en sekund i varandras närhet. Vi bara bråkar, gör varandra illa och förstör. Och när vi är ifrån varandra så längtar, saknar och trånar vi. Båda två. Fan. Det är sånt här som borde utrotas. Personer som är och beter sig som honom, och att jag, av någon anledning, inte kan vara utan honom. Han är ju en idiot. En underbar sådan. Men det får vara nog nu. Jag kommer gråta och vilja och hata och älska och allting på samma gång flera gånger men. Det är slut nu. Finito.

Den här dagen kommer gå åt till att läsa och försöka komma undan tankarna. För det här, det här är en jävla fittdag.

Vemodigt

Idag är en smärre vemodig dag. Sanningen är att jag inte har lust med någonting. Tog en cykeltur när till båten, doppade tån i sjön och åkte hem. Det hela tog mindre än en halvtimme. Jag hade planerat en cykeltur på en timme. Så, jag skyller på motvind.

Det enda som finns i tankarna är hur allt skulle kunnat vara och kanske kan bli. Vad man gör rätt och vad man gör fel och om det finns en väg därimellan.

Också lyssnar jag på Cornelius.