Im a dirty little whore

På förrförra fyllan (30 timmars/drivein/ångestfyllan) så träffade jag ju en gammal ”bekant”/ex/dejt. Vi hade sagt att vi inte skulle träffas mer, kanske bara hälsa på varandra. Istället betalade han mitt inträde, en öl och gav mig en hel hög av komplimanger. Och nu till sanningen sanning. Jag är så jävla lätt.

En hög med komplimanger får mig lätt på fall. Sen om det är så särskilt bra eller inte är en annan fråga. Som tur är så händer det inte speciellt ofta att någon står och överöser en med komplimanger i en kvart/tjugo minuter. Men det funkar. Tyvärr. Jag vill kunna vara en sån där stenhård brud där komplimangerna studsar mot ens pansarhud, typ.  Jag, däremot, hånglar villigt efter en kvarts komplimanger.

Okej. Nu lätt jag superbillig. VIsst att jag är billig, men det finns ju vissa kriterier så klart. Att den som ger komplimanger är trevlig, ser bra ut och är någolunda nykter så att denne vet vad den gör. Att denne är singel är ju också ett plus. Det är kriterierna. Uppfylls dom så hånglar jag mer än gärna. Lite hångel är bra för hjärtat har jag hört.

Damn, Im a dirty slut.

Skadeglädje

3orna (läs: småtjejerna/småpojkarna) som jag, förutom att ha velat ge en rak höger (iaf de flesta) de senaste två åren, tar studenten imorgon. Det ska tydligen bli regn. Så ja, jag har skadeglädje. Det finns några, jag tänker på tre, personer där som borde stå med i ordlistan som förklaring på ”Pain in the ass”, det ordet beskriver dessa människor väldigt bra.

Dock! Tycker jag att det bara kan regna på dem. De andra kan solen få lysa på, de firar ju ändå att de ska komma ut i vuxenlivet och det är inte varje dag man gör det.

Jag borde supa mig full på Vodka, viska ”The dark side of the human mind”… och med ett mörkt, dovt, elakt skratt efteråt.

Ett erkännande från en jävligt mycket singeltjej

Jag skrev ju nåt inlägg som hade kategorin ”The dark side of a human mind” i min gamla blogg, där avslöjade jag hur jag inte alls håller upp dörrar för snygga tjejer, utan snarare slänger igen dom framför deras ansikten och sedan skrattar elakt inombords. Nu ska jag avslöja ännu en sak, som inte alls är särskilt smickrande.

Jag glädjs inte längre när någon annan människa blir kär.

Alltså, om en singel hittar någon och blir kär. Eller om någon blir nykär på nytt. Eller när det handlar om andra människor och kärlek överhuvudtaget. Detta måste bero på att jag varit singel alldeles för länge, och under den tiden mest bara träffat konstiga, en del även idioter, till killar. Det måste vara därför, eller hur? Jag menar, vem blir inte glad för någon annans skull? Alltså, man erkänner det ju iaf aldrig, och absolut inte för personen i fråga. Man ler falskt och utbrister ”Nämen vad kul! Vad glad jag blir för dig!” När man i själva verket har lust att sticka en gaffel i ögat på människan och beröva denne alla dessa fjärilar i magen och rosa, lyckliga tankar (Jag tror även att det kallas för svartsjuka. Eller avundsjuka.)

Okej, det finns ju självklart undantag. Det beror lite på personen, om den är snygg eller inte. För är det en snygg så blir man lite arg. Typ ”Jaha, det var ju typiskt. Bara för hon/han är snygg.” Men är det en ful eller mindre snygg människa så blir man ju lite glad ändå. Det är ju redan taskigt att vara ful, så då ska man ju inte behöva lida mer genom att leva ett ensamt liv.

Som Victoria. Henne blir man ju glad för. Om det inte vore för att hon kan trösta sig med shopping för sina miljoner. Nej, även här kan jag inte unna människan kärlek. Hemska, hemska dark side of my human mind.